Hamnen vid Lovers (Laurentius) alunbruk; S:t Sigfrids hamn
Redan på vikingatiden låg här en handelsplats. Gravfältet på höjderna en bit upp vid Bjursnäs bygdegård talar sitt tydliga språk därom. Här landsteg enl. traditionen Smålands apostel S:t Sigfrid, året bör ha vart 1033. Sägnen omtalar, att han efter en svår sjöresa steg iland, föll på knä och Lovade Herren. Efter detta kom platsen här att platsen Lovers. Så enkelt är det nog inte, men faktum är, att under missionstiden anlades vid vägen längre upp ett kapell helgat åt den helige Laurentsius. Namnet skrivs ofta S:t Laurentius, ibland S:t Lovers – där har vi det!
Under 1700-talet togs hamnen och platsen här intill i bruk för annan verksamhet. 1724 började här anläggas ett alunbruk, Lovers alunbruk. Ifrån skifferbrotten vid Degerhamn skeppades skiffer över sundet på små fartyg som kunde gå upp hit i ån. Här i hamnen lastades skiffern av och brändes sedan på fyrbacken med ved som körts ned hit från Smålandsskogarna. Den brända skiffern östes sedan ner i kar byggda av timmer. Ett karlag bestående av 8 kar har legat tiotalet meter upp här bakom skylten. Vatten från ån pumpades på och en lut uppstod efterhand. När luten var färdig transporterades den i rörledningar av borrade trästockar till pannhuset som hade fyra pannor, 6 meter långa, 3,6 meter breda, under vilka det eldades dag och natt. Här dunstades bort vatten och luten förtjockades. Därefter fördes luten till karhuset och hälldes på kar i vilka sedan de åtråvärda alunkristallerna avsatte sig på bottnen. Vid Lovers bruk fanns 120 kar.
Alun var på sin tid en åtråvärd naturkemikalie och användes i garverier, i den tidiga papperstillverkningen för att bestryka papper så det gick att skriva på, i textilindustrin till att beta garn och tyger så de kunde färgas, vid läkemedelsframställning m.m. Alun har en blodstillande effekt och alunstift hades förr i beredskap av män som rakade sig med de stora rakknivarna.
Vid Lovers bruk arbetade 50-60 män och kvinnor. Bruket var en processindustri och arbetet pågick från slutet av april till dagen före julafton. Det fast anställda folket arbetade varje dag hela säsongen – även lördag-söndag. När bruket gick som bäst på 1790-talet producerades årligen 1 300 tunnor alun. Här gick då åt närmare 10 000 kubikmeter ved om året. Skogen tog därför nästan slut i våra bygder.
På 1830-talet flyttades verksamheten över till Degerhamn sedan en panna som kunde eldas med skiffer konstruerats. Den långa omvägen över Hagby behövdes inte längre, Norra bruket byggdes och överflyttningen var klar 1841.
Kvar i Hagby blev den stora avfallshögen, Rödfyren, som ett minne efter 120 års industriell verksamhet. Den täcker ett område på 5 ha och ägs numera av Södermöre hembygdsförening.