Varghistorier, riskast och annat
Den sista vargen i vår del av Småland sköts på Näversjö ägor i Bäckebo den 10 mars 1868. Det var en varghona som fälldes av den på sin tid kände vargjägaren Carl Persson i Bråna och hans bröder Andreas och Sven August, en brödratrio som under sin tid sköt 64 vargar.
Den sista vargen i Arby socken sköts vid vargskall i Hundhylt (nuv. Karlslunda tillhörde fortfarande Arby socken då). Året är inte preciserat, men det var på länsmans Allguréns tid och får förläggas till senast 1862. Länsman tog hand om skinnet, som han lät göra en päls av, ett plagg han sedan bar med stolthet.
Men vargar strök igenom bygden ytterligare ett antal år. Stridbacka-Vicke, f. 1859, och uppväxt på Stridbacken i Idehult mindes sin mors ord: ”ikväll får ni inte gå ut pojkar för nu ylar vargarna i Starbäckamark”! Ännu en bit in på1860-talet fanns alltså varg här.
”Hundflocken”
En historia från Idehult. Några gummor och barn som varit gående längs den smala Åleboån kom hem och berättade glatt: ”Nä vi geck dä så kom de en flåck hunnar o sprang på anra sidan aoan. Vi kastade te dom narra bröbitar såm dåm aot åpp o sen sprang dom vidare”. Hundar ja! Gubbarna upplyste dom snart om att det måste ha varit vargar. Då blev det annat ljud i skällan.
Riskastet i Resbymåla
Riskast anlades i gamla tider på platser där någon mött en ond, bråd död. I Resbymåla finns invid vägen ett riskast till minne av en bondhustru från Vörehult i nuv. Karlslunda, då Arby skog, som här blev ihjälriven av vargar då hon till häst färdades kyrkstigen fram.
Hon hade fått en vargflock efter sig, och traditionen säger, ”att när hon insåg att hon inte kunde komma undan vargarna, steg hon av hästen, föll på knä och bad till Herren. I dödsögonblicket föll en guldklocka hon hade om halsen ner på en sten och smälte in i denna”.
Här fanns fram till vägombyggnaden 1958 ute i vägen en flat sten med ett underligt märke. Den nämndes ”Gullesten”.
Hennes sönderrivna kappa togs omhand och knapparna som suttit i den förvarade ännu för hundra år sedan i torpet i skogen intill. Händelsen torde ha skett på 1700-talet.
Lyssnar man till ännu äldre historier finner man, att riskastet är uppkommet efter en gammal man som i skymningen kom körande med häst och vagn och här i kurvan mötte ett liktåg förspänt med två vita hästar. Den gamles häst blev skrämd och skenade, han ramlade av och slog ihjäl sig.
Det är alltså två händelser med dödlig utgång på nästan samma plats som smält ihop. Skenolyckan med riskastet som följd och vargrivningen, som skapade legenden om ”Gullesten”. Nu har det blivit vargrivning och riskast. Vi får låta det vara så!
Bygdehistorier berättade genom generationer
Vargarna vid Kolboda
På gården vid Kolboda hade man i gamla tider dåligt med vatten. Därför hämtade man emellanåt sjövatten till kreaturen. När denna historien börjar, var bonden ute på isen med häst och släpa, lastad med en stor tunna, för att hämta upp vatten ur ett upphugget hål i isen. Bäst han höll på kom det en flock vargar. Hästen blev vettskrämd och satte av i sken hemåt med släpan, medan tunnan trillade av. Bonden insåg snabbt situationens allvar, vände tunnan upp och ner och kröp kvickt in i den. Vargarna stannade till ett ögonblick och nosade, men fortsatte sen efter den flyende hästen. Bonden klarade sig.
Efter Vilhelm Germgård
En ödesdiger dag
Detta hände på 1830-talet på en gård i Halltorps socken. Det var på vargarnas tid. En kvinna höll på med att skura golvet i stugan. Hon var inte i bästa trim, för hon hade en tid innan fött barn. Hemma fanns också en åttaårig flicka. Kvinnan bad sin äldre dotter, att gå till granngården och hämta ägg, Flickan gick, men kom strax tillbaka och sa: ”Mor, jag törs inte gå, för det står en hund på la´gårdsplanen och han har så elaka ögon.” ”Bara gå du” sa modern, ”han rör dig inte”. Flickan gick. Strax efteråt hör modern ett hjärtskärande skrik, rusar ut och får se hur en stor varg släpar iväg flickan mot skogen. Hon ut och efter dem, men vargen försvann med sitt byte i skogen. Allt modern fann var en av flickans trätofflor. Djupt bedrövad återvände hon till huset. När hon kom in fann hon, att den lille ungen trillat ur vaggan, fallit rakt ner i skurspannen och drunknat! Hon miste två barn samma dag!
Berättelse efter vår unge framlidne kantor Benny Holmgren, bördig från Flerohopp. En av hans anfäder hade varit mjölnare på Bruatorps kvarn i Söderåkra och hade fört berättelsen med sig. Händelsen skall ha inträffat på 1830-talet.
Riskastet i Wärnanässkogen
Det har också funnits ett riskast i Wärnanässkogen, men det är borta och glömt sedan länge.
I slutet på 1700-talet tillskrev den rikskände historieforskaren Johan Ehler prästerna i socknarna, om de hade några ”Rudera” (ruiner) inom dess gränser. Kyrkoherde Olof Duse i Halltorp skriver i sitt svar, ”att några rudera inte finns inom socknen, men i Värnaby skog finns ett riskast efter en bonde som här under ett upplopp blivit ihjälslagen av en officer. Officeren hade strax igenkänt den döde som den Hagbybonde han så många gånger tagit in hos och haft så trevligt ihop med. Djupt rörd hade han bestämt att ett riskast skulle anläggas på platsen”.
Händelsen torde härröra från 1640-talet, då flera svåra bondeupplopp uppkom i Södra Möre. Av Duses notering framgår att det fortfarande hölls i helgd 150 år efteråt.
Riskastet vid Tvärskog
Vid gamla vägen ovanför Tvärskog fanns förr två riskast. Om det ena är känt, att det var efter en skräddare från en socken längre upp, som här kom körande med häst och vagn. Av någon anledning ramlade han framstupa av vagnen, ner mellan hästarna och blev överkörd till döds av sin egen vagn.
Bengt Bernhardsson
Riskastet i Karlshult
På kartan över Karlshult by i Söderåkra sn., framställd vid Storskiftet 1801, fann jag med oerhört fin stil nedskrivet följande berättelse: ”Riskast, till minne av två jutar (danskar) som här under fordna fejdetider blevo ihjälskjutna av en bonde i Karlshult. De voro på väg för att bränna en kaptens gård i Mjudehult. De voro fem, de tre andra fullföljde uppdraget”.
Vid samtal med markägaren, Sune Fransson i Igelösa, berättar denne, att detta riskast finns invid en skogsväg i skogarna västerut, och det underhålls ännu.
Händelsen torde ha inträffat under Nordiska sjuårskriget 1564-1571 eller under Kalmarkriget 1611-1613.
Stridbacken
Vägen genom Bossmåla mot Idehult går till stor del på en grusås och har varit en färdeväg sedan långa tider tillbaka.. I Idehults sydligaste del finns invid vägen en plats som kallas Stridbacken. Här skall enl. traditionen stått en strid mellan svenskar och danskar.
Gammal bygdetradition
Slaget vid Hundkullen
Där Trottorpsvägen mynnar ut mot Halltorp-Voxtorpsvägen ligger en plats som av de gamle nämndes som Hundkullen. I skogsbrynet och på tomterna här ser man präktiga bautastenar resta, det är ett gravfält från järnåldern.
Men traditionen säger också, att här en gång stått ett slag mellan svenskar och danskar. Det säges ”att detta var så hårt, att hästarna vadade i blod”! Traditionen är att hänföra till 1500-1600-talen.
Folke Pettersson, Trottorp
Skeletten i grushålan
”Vi tog grus vid Nyagärde,” berättade John Robertsson, ”men vi fick sluta och ta där, för där var bara skelett!”
Vad berättar detta! Vid Nyagärde, som ligger där Wärnanäs åkerfält övergår i skog väster om gamla E 22 fanns förr tre grustag, ett stort i åkern, som är igenfyllt, ett invid den gamla bebyggelsen i Nyagärde och ett litet i kanten av Nybyggevägen. Det förstnämnda användes länge, det måste gälla ett av de två andra. Det lilla går in i ett gravfält, men det är från den tiden man brände folk. Hur som helst varar inte skelett i vår sura jord så många hundra år. Det här måste vara frågan om en krigsgrav, en massgrav där stupade hävts mer efter någon drabbning mellan svenskar och danskar, rimligen på 1500-1600-talen.
John Robertsson, Wärnanäs